aanlie

Har du nån gång haft en medlem på lunar, en nallebjörn eller nånting som du tycker om så himla mycket så hur mycket du än vill, så kan du bara inte släppa den? Om du kastar iväg det, eller raderar de ut ditt minne, så känns det som att nånting försvinner? Tänk dig då, att försöka släppa iväg den som gör dig så glad, när den hör av sig. Då blir du världens lyckligaste, men den kommer när den passar dig. Så till slut, så blir du den som står där ensam kvar. För du har intalat dig hela tiden att den ändrar sig, den stannar och försvinner inte. Men tyvärr, så kommer den aldrig ändra sig bara för att man vill det. Han kommer och går som han vill. Det kan ingen och ingenting ändra på. Alla säger åt dig att släppa den, men du kan inte. Och egentligen, så vill du nog inte heller. Alla säger, gör de som är bäst. men vad är bäst egentligen? Att riskera att bli som de alltid ha blivit, att du står där ensam kvar , sårad & lämnad, men blir den där världens lyckligaste för ett tag? Eller hoppas att han ändrar sig, och stannar för en gångs skull?