aanlie

Jag saknar att sitta i klassrummet och kunna diskutera, jag saknar att vara den som inte behövde vara med på genomgångarna för jag redan kunde. Jag saknar att sitta och prata och dividera tills jag har rätt, för jag vet att om jag vrider och vänder på saken tillräckligt länge så får jag rätt.
Jag saknar lusten att jobba i skolbänken. Jag saknar förmågan jag hade, att kunna diskutera hejvilt

Jag hatar att jag släppte allt en dag, slutade jobba, slutade diskutera och slutade dividera. Jag ångrar det varje dag, sen fyra år tillbaka. Hade jag fortsatt jobba för fyra år sen, hade jag inte haft nått problem nu.
Då hade jag fortsatt kunna diskutera, dividera och jobba för att jag tycker det var kul, inte för att jag måste.
Jag ångrar att jag släppte allt jag kunde bygga upp, för att jag började om på nytt. Jag ångrar, att man inte kan spola tillbaka

Jag är livrädd. Om 11 dagar börjar skolan igen. Min skola, och alla andras skola.
Om 11 dagar så är mina bästa vänner i stan hela veckorna, vissa helger.
Jag har ett halvår på mig att få godkänt i alla ämnen, att höja betygen så jag kommer in på den skola jag vill komma in på.
Om jag endå visste vad för skola jag ville gå. Vad för linje, vad för inriktning, vad vill jag göra?
Vad strävar jag efter, vad tycker jag är kul och vad har jag som mål?
Jag är livrädd för framtiden. Att jag har ett halvår att kämpa på. Sen gäller det.
Att mina vänner går i olika städer, flyttar överallt. Börjar nya skolor, nya vänner. Här är jag fast, ett år till.

Tänk om jag ångrar mig? Tänk om jag väljer bygg, och ångrar mig? Tänk om jag väljer fordon, och ångrar mig?
Jag har ingen aning alls, och det som skrämmer mig mest är att jag måste göra ett val som avgör hela livet. Men jag har ingen aning om vad jag vill.

Och när jag väl valt vad jag vill, då har jag tre år på mig. Sen måste jag jobba, skatta och köra bil.
Alla längtar till friheten, inte jag. Jag kan inte ha så mycket ansvar tror jag.

Kände att jag var tvungen att skriva av mig lite, och tyckte det passade ganska bra här.

.....och förflyttar mig på deltid, är både här och där. Gjort en blogg som är mer vardaglig, men finns fortfarande kvar här ibland.

www.baraanneli.blogg.se

Hörs när vi hörs och ses när vi ses!
Puss hej så länge.

Förra året vid den här tiden kommer jag ihåg mycket mycket väl.. Den tiden var början på hur allt fortsatte, mitt liv var rätt så galet. Nu skäms jag litegrann, för förra året var jag tretton år och skulle fylla fjorton. Med tanke på allt jag gjorde och allt som hände är det lite genant. Vid den här tidpunkten förra året var den tiden som vi drack ungefär tre och ibland fyra gånger i veckan, kom bakis till skolan och åkte hem tidigare för att träffa pojkar. Jag sa till mig själv att nästa år, då ska jag vara med på student-veckan och det ska bli ett himla röj. Den här veckan blir otroligt lugn, jag drar in till stan på studentmiddag på fredag annars så ingenting.

Förra året vid den här tiden, så var jag i överlag inte på skolan. I sexan till mitten på åttan var jag knappt på skolan alls. Det är något utav det jag ångrar mest i mitt liv, visst jag hade jättekul dom tre åren. Men kolla nu, nu då jag sover på nätterna och är i skolan på dagarna. Då jag ägnar alkohol och allt sånt på helgerna, hur bra går det för mig i skolan nu? Jag får kämpa som ett as för att ens få godkänt.
Man behöver inte vara överallt och veta allt, man klarar sig endå.

Men jag är glad att mitt liv fick en vändning, och jag är glad att visa att alla som sa till mig att mitt liv kommer spåra ur totalt, att mitt liv kommer bli så kasst hade fel.
Jag är otroligt glad över att jag bevisade för dom, att jag kunde ändra på mig.
Precis som jag lovade.

Jag och Sofie klarade av det. Jag och Jessica klarade av det.
Med mycket kämpning, och mycket vilja, så går allt, så länge man kämpa tillsammans.


och tack j.b
för att du alltid trodde på mig endå, även fast jag svek ditt förtroende och ditt hopp.
men tillslut klarade jag det. du hjälpte mig otroligt mycket, tack hjärtat.

Vart har min inspiration, ork och kraft tagit vägen?

Jag har skolarbete kvar, inte mycket men lite. Sen är skolan klar, nu saknar jag bara sena varma sommarkvällar med alla underbara människor.

jag är glad att jag har dig, du gör mina dagar. jämt

en förändring gullet, annars kan du gå och glömma det du tog mig för.
men det vill jag inte, egentligen.




men dig kära syster,
dig skulle jag offra livet för om det räddade dig.
dig skulle jag hugga av mig handen för om det krisade.
dig skulle jag göra allt för. utan tvekan, jag svär.

Det här är Ragunda, skitsnack är bara förnamnet här. Man får lära sig att hålla käften och leva med det, eller flytta. Det har vart så sen Ragunda blev en kommun, och om man bott här i ett par år och fortfarande inte lärt sig då vet jag inte vad man fortfarande gör här. Men trots allt skit som är här, så kan man kan också se över saker. Man kan se de positiva istället för allt negativt. Det finns otroligt underbara människor, en fantastisk skidbacke och jättefina skoterleder. Vi har två hotell, en riktigt bra korvkiosk och en by där alla känner alla, där alla hälsar på alla. En by där det finns cirka 5681 invånare och bara runtomkring 10 är riktigt dum i huvudet. Det har man också lärt sig att leva med. Visst, jag kan svära riktigt rejält åt den här byn, klaga hur mycket jag vill härfifrån och hur tråkigt det är här. Hur mycket jag längtar tills jag börjar gymnasium och hur värdelöst det är här. Men när helgen kommer blir det kulare. Det är då man uppskattar det här stället, för det är då alla är tillsammans och alla är glad och mår bra. Dom stunderna uppskattar man verkligen, då man är samlad och allt är bra.

Så om man väger fördelar och nackdelar, är endå Ragunda en bra by. Om man bortser från det dåliga

PUSS

skärp till dig på humöret raring, jag blir less.

Stunder av stillhet
ett ögonblick av ro ibland
stunder av lycka
att bara ha varann

Det är en rikedom
att få älska och att älskas
vår kärleks varsamhet
är det vackraste jag vet

Om endbart fyra dagar ska jag och fem söta tjejer sjunga Cecilia Wennersten - Det vackraste. I självaste kyrkan framför släkt och familj, dåligt skakis man är då. Förmodligen kommer det gå jättebra och jag är bara osäker som allt annat. Eller så kommer alla tappa bort sig, sjunga falsk eller ramla. Antingen eller. Jag hoppas strängt på det första alternativet.

When I'll look for you
I hope you'll look into your heart
And you'll know what you missed
It's not a lot to ask
Just stay and make it last
Now all I am asking is this
Do you ever miss me?

Jag är avendsjuk på min mamma som får åka på kryssning till finland, äta god mat och vara borta. Men samtidigt är det otroligt skönt att kunna spela hur hög musik man vill utan att småbarn vaknar, utan att mamma klagar. Att sova hur länge man vill utan att någon kommer å väcker en och att kunna äta när och vad man vill. Att ha eget ansvar, men framförallt, att kunna göra som man vill. Hähä
Jag vill ha en egen lägenhet



kan inte alls förstå, hur ja kunde gå på ditt jävla prat om att jag var speciell och så.

Jag gjorde det igen, utan att tänka. Jag bara gjorde, precis som vanligt - på samma sätt, samma rutin. Jag tänkte inte ens på det, det var som en reflex.
Jag vet inte riktigt vad som händer, men jag måste sluta innan det blir som det en gång vart igen.
Jag vill inte.



Det ska inte vara lätt, men inte heller för svårt.
Snart släpper jag om du inte ger mig mer


sötnos

Är sjukt opepp så de finns inte.

Varenda förnedring, varenda kritisering och varenda förolämling. Varenda slag och varenda försök till att ställa fram mig i dåligt lag är ute nu. Nu är jag inte själv om att veta min historia, nu vet mer om den. Nu kanske det blir någon förändring. Jag är otroligt rädd och orolig, men samtidigt lättad. Bara tiden kan avgöra vad som händer.

- för nu är jag inte längre ensam.

i made it, tack lina.

Eftersom jag är alldeles för trött och alldeles för cool, så orkar jag inte skriva seriösa inlägg. Jag och sofie behöver inte jobba i stort sett eftersom vi är frän, så vi letar efter en praktikplats någonstans någongång. Har suttit framför datorn i en timme nu och letat efter grupper på facebook.. Oj vilket liv serru.
I helgen har jag haft riktigt kul, åkte hemifrån i fredags och kommer hem efter skolan idag. Det kommer bli ett himla liv när jag kommer hem, men det kan det kanske vara värt. Vem vet..


Lägg ner hörredu, ding ding ding jag gör precis vad jag vill.
Nedrans pappskalle vilken bula jag har i huvudet!

För att imorgon, så ska jag leva mitt liv!
Jag och min bästa vän ska röra oss till bydalen och göra stället osäkert! Susa nerför backarna med högsta fart, släppa alla tankar funderingar & bekymmer ut i luften och lämna dom där. Gud vad underbart, finns inget bättre än min snowboard i de fina fjället.
Det är den enda äkta kärleken.


men ikväll ska jag nog tillbringa lite tid med min familj, eller så gå upp till moa som alla andra. funderar starkt


puss på det va