aanlie

Snart har det gått ett år. Den 15 januari har det gått 365 dagar. Ett år av sjukt stor saknad och sorg. Idag tappade jag min fasad för en stund, den fasad jag har burit varje dag i hopp om att ingen ska kunna se igenom den. Fasaden som säger att jag mår bra, som säger att ingenting är fel. Även fast allt är fel. Han var den bästa, han hade ett hjärta av guld och gjorde allt han kunde för att alla skulle må bra. Han var min pappas bästa vän och min andra pappa, han har vart med i hela mitt liv och sett till att allt var som det skulle, sett till att pappa skötte sig och den som hjälpte alla. Livet utan han är som ett pussel, det fattas alltid en bit. Det kommer det alltid att göra. För varje dag som går så saknar jag han mer och mer, och jag undrar när jag kommer acceptera att det är såhär. Men jag hoppas att han har den kunga-plats han förtjänar, för det va just de han va, - en kung. Jag sa att jag skulle göra allt för att han skulle vara stolt över mig, precis som han sa att han var. Det har jag inte gjort, jag har kunnat gjort det så mycket bättre. Men det gjorde jag inte. Jag hade inte orken att försöka. Vissa säger gråt dina tårar, men om man känner sig svag om man visar sig ledsen? Om man känner sig totalt hjälplös och det känns som att det inte går. Jag hoppas och önskar att han kollar på mig, och känner sig stolt.
Även fast jag har misslyckats.
Jag älskar dig med hela min själ&hjärta, och jag önskar att jag hade hunnit förklara hur mycket bättre du gjorde min värld. Du finns i mina tankar dag som natt, det har du alltid gjort.
Vi ses snart.

'' Man glömmer aldrig, man bara accepterar. ''

/an