DOES YOU KNOW WHATS WORTH FIGHTING FOR, WHEN IT'S NOT WORTH DYING FOR?
Tack älskade syster för förra inlägget, du är bäst i hela världen och utan dig klarar jag mig aldrig igenom det här.
Jag vet inte hur länge jag orkar med det här mera, åka in till Östersund å sitta på möten en gång i veckan, alla tankar och alla bekymmer som följer med ''sjukdomen'' som dom kallar den/det.
Jag vet inte hur jag ska hanskas med det hela, och jag vet inte vem jag ska prata med när allt skiter sig, för det känns som att ingen riktigt förstår till hundra. För hur många i min bekantskap har vart med om det jag går igenom nu? Och dessvärre är väl att det inte är alla som vet om det, så då blir det ännu svårare för dom att förstå. Jag hatar att alla läkare, dietister, psykologer och allt vad det heter ska blandas in, för det här är något jag skulle försöka klara av själv. Utan deras patetiska försök till att försöka få mig att må bra, när det egentligen blir värre. Förstår ingenting, mer än att jag orkar inte länge till. Jag vill att monstret ska försvinna så jag kan bli mig själv och må bra igen, - som jag en gång faktiskt gjorde.
/an
Anneli, jag vet hur de känns. Jag har i 8 månader, åkt in varje vecka och suttit och försökt få fram hur jag känner till människor som inte förstår. Jag har försökt, jag har misslyckats. Jag har gjort framsteg, jag har skrattat, gråtit. Jag har fått ångestattacker, jag har upplevt kärlek. Det är så blandat alltihop. Allt är så svårt, men så fort första framsteget kommer, känner du att det är värt de. Glädjen, lyckan och friskheten är värt all möda. Allt slit. Jag vill att du ska veta att du kan prata med mig. Jag kan inte bota dig, men jag kan lyssna. Jag kan förstå. <3 och kom ihåg; it's not a person, it's a disease.
