WHAT THE FUCK?
Hah, om ni ändå visste innan ni skrev och sa.
Ragunda i all ära, men vilket skitsnack som finns. Vilka jävla fördomar och vilken jävla stämpel ni har satt mig på. Ni är då inte ett dugg bättre själv och jag har iallefall ett liv och leva, och jag bresar då inte för vem som helst och inte är det då jag som aldrig bestämmer mig vem jag ska såra varje vecka. Inser ni aldrig själv, vad ni egentligen håller på med? Ganska patetiskt, om jag får säga det själv, ''vännen''.
DOES YOU KNOW WHATS WORTH FIGHTING FOR, WHEN IT'S NOT WORTH DYING FOR?
Tack älskade syster för förra inlägget, du är bäst i hela världen och utan dig klarar jag mig aldrig igenom det här.
Jag vet inte hur länge jag orkar med det här mera, åka in till Östersund å sitta på möten en gång i veckan, alla tankar och alla bekymmer som följer med ''sjukdomen'' som dom kallar den/det.
Jag vet inte hur jag ska hanskas med det hela, och jag vet inte vem jag ska prata med när allt skiter sig, för det känns som att ingen riktigt förstår till hundra. För hur många i min bekantskap har vart med om det jag går igenom nu? Och dessvärre är väl att det inte är alla som vet om det, så då blir det ännu svårare för dom att förstå. Jag hatar att alla läkare, dietister, psykologer och allt vad det heter ska blandas in, för det här är något jag skulle försöka klara av själv. Utan deras patetiska försök till att försöka få mig att må bra, när det egentligen blir värre. Förstår ingenting, mer än att jag orkar inte länge till. Jag vill att monstret ska försvinna så jag kan bli mig själv och må bra igen, - som jag en gång faktiskt gjorde.
/an
minä rakastan sinua
Hej, jag heter whepp och jag älskar min konstiga lilla whipp som bara den!
Vi har inte haft det såhär jättebra nu på sommarlovet, men det är för att jag var i ett annat land och då vart typ whepp avundsjuk så hon ville inte prata med mig -.- ZNARK!
Nämen egentligen var det väl så att jag låtsades att inte ha några pengar på telefonen så att jag inte kunde svara på hennes sms och så.. ;)
INTE VAR DET SÅ HELLER
Syster, jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden så vi hade kunnat gjort det annorlunda, men nu kan jag inte det, men samtidigt tror jag att om inte allt sånt hänt så hade vi inte lärt oss av våra misstag. Och misstag lär vi ju göra fler av, men jag kommer stå vid din sida. För du är min gris med fula miner och jag är din fot (ditt hjärta).
Jag vill göra allt för att du ska slippa alla läkare, allt skit. Men du måste förstå älskling att alla vill bara göra det bättre för dig, vi vill inget illa.
Med dig har jag alltid kul, och du känns verkligen som min riktiga syster även fast vi inte är det.. Eller vem vet? ;) Inte min mamma iaf!!!
Men nu börjar allt mellan oss bli super igen och så ska det fortsätta, jag är glad över att du litar på mig och förtror alla saker till mig, för du ska veta att det stannar hos mig också. Jag litar på dig till maximumisus <-- fint ord va?
Utan dig så tror jag inte jag klarar mig. Men du måste lyssna på vad vi säger till dig, inte bara stänga det ute som ett skal. För om du gör det kommer saker tyvärr inte blir bättre. Och det måste det bli.
Nästa år flyttar jag, förhoppnigsvis till Sundsvall, men om allt blir bajs - till bajs Östersund. Men du kommer alltid vara välkommen till mig, det är du ju nu med, men ja... Du fattar! :)
Kommer du ihåg när vi åkte till Sundsvall med J,T och B? Kommer du ihåg hur kul vi hade? Det måste vi absolut göra om, med eller utan killarna! Vet du vad jag älskar mest av allt med dig? Det är att jag kan vara mig själv med dig. Jag kan säga hur pinsamma saker som helst, och du skrattar med mig och säger att jag suger. Gör jag nåt dumt (okej, hur ofta händer det?) så säger du sanningen då också. Du stöttar mig genom allt. Och du ska veta att jag vill göra det samma mot dig.
så nu försöker vi fixa det här Anneli,Whipp, Stålulvis, Sofie, Damp, Magnusson Näsström.
jag vill hjälpa dig att må bättre.
/syster
ME LOVE YOU.
Idag var min lycka gjord, på första lektionen kom nämligen min älsklings erika på min lektion!
Den enda som jag älskar mer än min egna lillasyster, ojoj vad bäst hon är, lilla erika. :)
Ända tills jag va tvungen att lämna henne och åka till stan. Då förstördes den... Jävla sjukhus hit å läkare hit å doktorer dit. Åh vad less jag blir. Om ändå allt kunde få ett slut snart, känns fan inte som att jag orkar med allt jävla ståhejsan för det här. Och det gjorde inte saken bättre att det gick inte så bra idag, nej du nu ska allt bli bra så jag slipper allt det hära.
/an
WHAT TO DO?
Och jag tror jag börjar veta vad jag vill, eller behöver, mer å mer. Men fortfarande så mycket att tänka på.
Om jag skulle stanna, vet jag inte riktigt hur jag ska kunna få ordning på allt, och kunna släppa. Men om jag skulle flytta ett tag, så skulle de ju gå enklare. Om jag skulle stanna, så skulle jag ha kvar allt jag kämpat för att få. Men om jag skulle flytta ett tag, skulle jag tappa så mycket. Jag tror jag är rädd för att förlora det jag har. Men samtidigt, om det nu skulle bli så att jag skulle dra, så kommer det troligen inte bli så länge. Nån/några månader skulle jag tro.
Men i slutändan finns det bara en sak att välja, och får hoppas att jag väljer rätt.
men jag hoppas att jag inte tappar er, vad jag än väljer.
/an
HAVE I LOST MY MIND, OR JUST WANT TO MOVE ON?
Jag har fått ett erbjudande att flytta ner till stockholm och börja om allting. Det låter ganska bra ändå, att bara lämna allt skit och börja om på en ny kula, - ett nytt liv utan allt bakom mig.
Men samtidigt, så måste jag lämna precis allt jag har här. Jag menar, flera års vänskap med dom bästa, bara kastas iväg? Och nu när allt börjar bli bra, lämna allt? När jag äntligen kommit dit jag velat, lämna allt och börja om från noll igen? Och kärlek, bara lämna den kvar?
Så många frågor, men så lite svar. Är jag ens berädd att lämna allt när jag sitter här och gråter på tanken att lämna mina vänner, min familj och allt? Men samtidigt, när jag nästan kan känna friheten med ett ställe där ingen känner mig, och bara börja om allt? Men om jag skulle lämna allt, skulle jag kunna gå vidare från allt. Och få ordning på mitt liv, för det har då inte vart lätt dom två senaste åren.
Hur ska man göra om man har två vägar att gå på, men ingen aning om vilken som är rätt?
Have i lost my mind, or just want to move on?
ORD UTAN FAKTA, HAR INGEN BETYDELSE I LÄNGDEN.
En sak jag har börjat tänkt på nu på sistonde, är folk som inte har en jävla aning om vad fan dom snackar i.. Som jag hade en gång en vän, den bästa man kunde ha. På sommarlovet hände någonting, inget vet vad. Inte jag iallefall. Jag försökte prata lite smått med hon,fick då ingen reaktion tillbaka. Tänkte att när skolan började, så kanske det vart ändringar. Jo nog vart det ändringar nog, men inte på det sättet jag hade hoppats. Som ni tidigare kanske läst, så skrev jag att jag skulle ändra mig i skolan, jag skulle bli bättre och jag skulle fixa det. Är det bara jag som redan märker skillnad? Jag har inte skolkat en enda gång på nästan två veckor, jag har ingen frånvaro och jag tar skolan på allvar. Vad jag gör efter skolan, har inget med skolarbetet att göra. Så får ja fråga, hur man kan säga att jag fyllt alla med hopp och bara gör dom besviken, när jag faktiskt klarar av skolan? Och får ja fråga, hur kan man gå runt och tro att man vet allting, när vi inte sagt mer än en mening till varann på två månader? Du vet ingenting om mig längre, bara för att du en gång känt mig, känner du inte mig nu. Hade du gjort det, hade du inte sagt så som du gör.
Låt mig leva mitt eget liv utan dina weirda tankar och konstiga försök till att låtsas veta nåt om mig, för de gör du då verkligen inte. Men kom ihåg, det var inte det här jag ville lilla vän, de var helt upp till dig.
Men nu vart det så, och vem vet, det kanske är lika bra.
/an
