aanlie

Jag älskar när man har mått dåligt en längre tid, och sen en dag helt plötsligt är alla problem borta och en människa gör en så glad så man vet knappt vart man ska ta vägen, när ens vänner är jättenära och man bara gör roliga saker hela tiden. Givetsvis kan de inte alltid vara så, men dom dagarna de är så, är jag verkligen så himla superduperglad att jag verkligen mår bra. Jag tror att anledningen till att jag mår så bra är för att jag bråkade med en supernära vän till mig, och lärde mig oerhört mycket nya saker utav de bråket. Att jag gått vidare från en del saker och hälsar nya välkommna, att jag lärt känna en helt fantastisk människa som gör mig på askalasbra humör. Ibland är livet för underbart, även fast problemen ligger dolt under ytan så ler man och man faktiskt mår bra, bara inte hela vägen. Isn't it peepz?
upptäckte att jag använde super ganska många gånger, men lev med det, - super är typ ett ganska superbra ord! Ungefär som typ.

pussss från en askalassuperglad
/an

Vad är det som händer i dagens samhälle egentligen? Jag pratar inte om hur vi beeter oss eller hur vi kan göra si och så. Nej jag pratar om det där hemska, som alla blir ledsen om dom tänker på de, de där som ingen vill prata om egentligen. Döden. Nu har de hänt än en gång. Alla dör ju nån gång, men ungefär hälften av alla dör innan dom är femtio. Vafan?  Femtio är ju medelåldern! Nu har de ju hänt igen, en grabb på ungefär 25 år i närheten dog av magcancer. Cancer och andra sjukdomar är den största anledningen till att folk som är i mitten av livet försvinner. Om jag hade kunnat, så hade jag gjort så att alla levde tills åldern tog över. Flera av mina vänner, har förlorat sin bror, pappa, syster osv. En familjemedlem. Det är sjukt alltså, hur allting bara händer. Och man vet ju inte om det. Om man ändå hade kunnat veta när det skulle inträffa, så hade man kunnat tagit vara på tiden och gjort det bästa man kunde av livet.
Även fast jag nu inte kände Robert, så blir man ändå ledsen. Jag vet ju hur det va när Magnus åkte till himlen, och inga ord kan beskriva. Jag önskar att döden kunde vara rättvis.


Vila I Frid Robert, och alla ni andra. Jag tänker på er. <3

/an

Hon sitter där, framför spegeln som så många gånger förr. Funderar vilka kläder hon ska ha, vilket smink hon ska använda och prova olika frisyrer.
Han står där, funderar hur han ska fixa håret, vilja jeans som sitter bäst och vilken keps som är snyggast.
Omedvetet tävlar dom. De förflutna, är sånt som båda förtränger. Nu handlar det bara om vem som får den andra avendsjuk, om vem som får den andra att sakna. Hon har glömt, hon har gått vidare men tävlar ändå, men om vad? Utmanar hon sig själv, vill hon bli älskad? Medans han, han har inte glömt. Han har inte gått vidare. Vad tävlar han om då? Om hennes hjärta?
 Men ingen annan ser, inte ens dom själva. Vad dom egentligen tävlar om.
Dom blundar för verkligheten 


/an

Ursäkta min sugiga uppdatering , men jag har inte haft tid. Eller de där är en fet lögn, jag har nog bara inte haft orken.

Jag fick nyss veta att min syster fyllde 18 ( tror jag, möjligtvis 17. ) igår, kom på att jag kanske skulle skriva grattis. Och god jul. Och gott nytt år. Och grattis på hennes förra födelsedag, och grattis till mig själv eftersom hon inte skrev nånting. Skulle kunna hålla på ända tills nästa vecka och skriva alla ''speciella'' dagar så att säga, som vi inte skrivit grattis, gott nytt år, god jul osv. Men åter till saken, när jag kom på den där fyndiga idén så tog jag fram mobilen och skrev grattis. När jag skulle skicka iväg det kom jag på att jag inte hade hennes nummer. Seriöst, det är min syster. Jag brukar inte säga att hon är min syster, för det senaste jag sa till henne var att jag hatade henne och aldrig mer ville se henne men de är en annan femma. Men saken är den att jag vet inte ens hur gammal hon är, jag vet inte hur gammal hennes son är och jag har inte sett eller hört av henne på circus ett år. Men just idag säger jag syster ändå, för hon finns. Hur mycket jag än ogillar henne och hur mycket jag än inte känner henne, så finns hon ändå och stör mina tankar med hennes frånvaro lite då och då.

/an