aanlie

Min lillasyster frågade varför jag skulle åka till stan, och min mamma svarade att jag skulle till en doktor.
När folk ska förklara vad bup är, så säger dom att det är ett barnpsyk.
Man blir stämplad av andra som ett problembarn, folk pratar bakom ryggen och man kan bara fantisera vad dom viskar om, som dom inte kan säga högt.

Man stämplar sig själv som att man är svag nog att inte klara av sig egna liv utan att måste ha hjälp med det. Undrar vad det är för fel på sig själva, eftersom man inte kan klara upp sina problem utan att måsta åka till folk som är utbildad till att hjälpa ungdomar att lösa problem. Man stämplar sig själv på alla sätt man inte borde. Och man sänker självkänslan, när man säger för sig själv att man ska åka till en psykdoktor, för att livet är komplicerat.
Men frågan är ju, är det något fel, eller har man bara för mycket att tänka på?

När jag va där så började allt om igen, alla murar jag någonsin byggt upp rasade. Allt jag hade gått vidare från kom tillbaka. Jag pratade om saker jag aldrig trodde jag skulle måsta dragit upp igen. Jag kände mig som ett litet barn när jag satt där, jag kunde inte säga nånting så min mamma fick prata på. Jag satt och kollade ner i golvet och längtade tills det tog slut.
När jag gick därifrån, så sa hon som jag pratade med ; vi gör det här för att hjälpa dig. vi vill att du ska må bra.
vill dom verkligen det, eller är det bara ett försök till att få mig att känna trygghet hos dom?
att få en trygghet, som jag aldrig riktigt haft.

Jag vet inte om det kommer hjälpa nånting, men det är värt ett försök om det kan bli bättre.
varje saga har en början och ett slut. min historia börjar om gång på gång och verkar aldrig ha ett slut.

/an

Jag har alltid undrat varför alla har haft så svårt att erkänna att dom har haft problem, eller helt enkelt inte insett. Jag menar, hur kan man inte inse att man har ett stort problem/sjukdom? 
Men nu när jag pratat med några, så har jag märkt att det är inte så enkelt som det låter. Man visar framsidan, säger att man mår bra, finns inga bekymmer.
Enklast så tycker dom. Men baksidan är allt annat än enkel, man mår inte bra, och det finns bekymmer.

Med allt finns det en baksida, och en framsida. Vissa väljer att bara se framsidan medans andra väljer baksidan. Och med allt finns det sidor att välja med. Vissa tar fel, och vissa tar rätt.

Med kärlek, väljer vissa att bara se framsidan, att den gör en lycklig är så bra och hit å dit, men andra ser baksidan och då är det att kärlek är skit, bara sviker och hit å dit. Jag tillhör dom som ser baksidan där.
Med allt egentligen, kan man välja sidor. Oftast har man två val i livet, två vägar att gå på, men hur vet man vilken som är den rätta om man glömt bort vilket val som är bäst, eller om man har tappat bort kartan? Livet är bra knepigt tycker jag, men det är till för att levas och det är bara att kämpa på.
'' Glöm dina bekymmer, imorgon kommer nya''
Take my hand and we walk away, away from trouble and problemes. Let us be free honey, let ut be free.

tydligen, så är det fel att må dåligt utan att visa det för att man inte vill vara i vägen, och tydligen är det fel att försöka fixa en vänskap som håller på att gå sönder.
och tydligen, så är det jävligt fel att lita på att sina vänner kommer till mig när dom behöver prata för jag , vill inte tvinga dom att prata. så då finns man helt plötsligt inte där.
och tydligen, så är det fel att göra detta. och i slutändan, - blir det mitt fel igen.
jag finns precis 24/7 och skulle aldrig tveka. tydligen är inte det bra nog.